Måndagskväll i Tokyo ♥

Igår kväll gick herr och fru Beats på REAN nere i Shibuya! Rean i Tokyo är fantastisk på många sätt:
1. Inga reakorgar eller stökiga hängare - allt är snyggt och prydligt upphängt precis som vanligt.
2. Japaner stressar eller trängs inte, så även om en butik blir fullsmockad uppstår aldrig kaos eller konflikter.
3. Det känns inte urplockat.
4. Också lyxbutikerna har upp till halva priset - vad sägs om en Miu Miu-väska eller en Michael Kors-stövel till halva priset ("fortfarande för mycket, är ju mer än vår teve kostade" - citat Chris Beats).
5. Många butiker gör i ordning överraskningspåsar där de packar ner lite smått och gott och säljer för billig penning. Det är verkligen julafton för vuxna, eller som fiskedamm för vuxna kanske man ska säga. Man vet aldrig vad man får och spänningen är olidlig.
6. Eftersom jag är tre huvuden längre än de flesta japaner (1.69 m) och har stans största fötter (38-39) finns nästan jämt min storlek kvar, till skillnad från hemma där jag är så medium och medel som man bara kan.
7. Butikerna stänger först runt 21, så ingen hets.

Vi gick på mest på Parco-varuhusen, som är mina favoritvaruhus i Tokyo (jämte Laforet) med tonvis av roliga mer eller mindre kända butiker, både japanskt och internationellt. Jag har siktet inställt på just en enorm läderpåsväska i lappteknik från Miu Miu, så därför stod jag emot lusten att shoppa en massa smått. Den är nersatt från 200 000 yen till drygt 100 000 yen, och jag är så sugen. Det är faktiskt inte mycket för en stor skinnväska som man kan ha under många år, men samtidigt är det en enorm engångssumma i snåla tider som dessa. Kvalen, kvalen... Jag har försökt förhandla med min make om en extra julklapp, och till och med dragit fram trumfkortet att får jag väskan så får han köpa något till teknikparken för de gemensamma sparpengarna, men Beats är inte handväskornas man. Drygt sextusen lägger man INTE på en väska, hur mycket flott italienskt läder man än får för pengarna. Ska det köpas får jag vara så god att betala ur egen ficka, och denna frilansares ficka ekar tom för tillfället. Bli aldrig skribenter ungdomar! I alla fall inte om ni har smak för det goda livet. Carrie Bradshaw är inte representativ för yrkeskåren, sanna mina ord!

Efter en två timmar lång salivstörtning bland ljuvliga väskor och flirtiga plagg blev vi hungriga. Tokyos kanske bästa sushirestaurang där man faktiskt har råd att äta (till skillnad från Ginza-etablissemangen där en lunch kostar tvåtusen svenska) är Midori Sushi. Det ligger på tredje våningen i Mark City mittemot Shibuya station, och har man tur är kön mindre än hundra meter lång. Vi fick plats efter bara tjugo minuter, och väl på plats festade vi på den finaste råa fisk man kan tänka sig. Det är fisk som är så färsk och fin att den smälter som smör i munnen. Ska du till Tokyo och vill gå på en avslappnad, småstökig, superjapansk och delikat sushirestaurang så leta upp Midori. Skylten är på japanska, men man kan inte missa köerna utanför. Misosoppa och starkt grönt te ingår.

När vi ätit upp var klockan nio och vi släntrade bort till vår lokala drugstore för att köpa skavsårsplåster till Beats. Jag köpte också dunderläppsalva från Yuskin, eller Yube som det heter utanför Japan, minirakblad för ansiktshår och ögonbryn (låter mer dramatiskt än det är och är INTE som männens rakhyvlar), roliga lösfransar och japanska superhårnålar. Sedan hem och krascha framför de lokala nyheterna, dubbade på engelska. Mycket bra afton (som dessvärre slutade i jetlag-insomnia, men det är en annan story...)