Hurra för mina japanska modeprinsar!

Igår gjorde vi världens kanske längsta intervju med Mihara Yasuhiro, designer på Miharayasuhiro. Mihara-san borde ha en egen talkshow. Eller kanske en psykologmottagning? Han vred, vände, filosoferade och analyserade ALLT. Bara att berätta om en synt han hade som tonåring tog en kvart: "jaaa förstår ni, det var ju så DYRT på den tiden med datorutrustning, och ville man man göra musik så fick det bli analogt. Och att göra analog musik tog ju blablabla...... Elektronisk musik och techno inte ju samma sak, låt mig förklara skillnaden, hmmmm, hur ska jag uttrycka mig..."

Men eftersom han är den han är (Mycket Begåvad, Känd och Het Designer) log vi bara vidare och lyssnade på Miharas försiktigt överlagda ord. Hade jag inte varit kissnödig, mitt i deadline och hungrig skulle han gärna fått prata ännu!

Idag har jag träffat hans motsats - Kazuyuki Kumagai, grundare och designer för Attachment (överst några bilder från Parisshowen härom veckan, loooove!).
Kumagai föredrog att svara i enordsmeningar, eventuellt två. Kom det en fråga han inte på förhand fått förbereda (ja, som vanligt fick jag mejla frågor i GOD TID!) blev det svårt. Men han var vansinnigt vänlig, eftertänksam och ödmjuk - alla designers jag träffat i samband med ett reportage jag gör för stor herrmodetidning har varit dockor. SE OCH LÄR, Europeiska modedivor som ska vara SVÅRA och diviga som en högstadiedrottning i rökrutan! Det GÅR bra att skratta och le, trots att man jobbar med mode. Det går bra att bjuda på sina svagheter och vara personlig istället för att återge någon gammal pressrelease och fnysa åt folk "som inte riktigt förstår vad du menar". Och man KAN vara trevlig mot folk, även om de inte just då har något hippt eller cashgenererande att erbjuda en.

Sedan förra veckan har jag träffat fyra av Japans absolut mest spännande och omsusade designers just nu, och INGEN har varit i närheten av en sur mun. Istället vill de på japanskt manér ge den bästa service de kan, och råkar den servicen vara att ge en svensk journalist en intervju så tas det på största allvar. De visar alla i Paris (förutom John Lawrence Sullivan), och modepressen tillägnar dem spalt- efter spaltmeter. Ändå är de samma bugande och ursäktande japaner som alla andra.

Det är ibland riktigt pissigt att jobba i ett land där INGEN kan engelska och allt tar tio gånger längre än i Sverige och allt är ett satans virrvarr av kanjis och konstiga system och regler. MEN alla är vänliga, hjälpsamma och mjuka. Och de är artiga i sina emails, levererar alltid info i tid och går över lik för att göra sitt jobb bra, även om de egentligen är livrädda för den fem meter höga och ganska bullriga utländska madamen från något litet märkligt vikingaland i norra Europa.

Och ju längre jag bor i Japan, desto mer uppskattar jag den japanska sociala regelboken. Kanske kan man tycka att vissa är robotar, men efter en stunds uppvärmning är de flesta japaner jag träffar genom jobbet varma och alltid redo med ett leende och en hjälpande hand (märk väl, japaner genom JOBBET, vi ska inte glömma de japaner, främst äldre män, som fnyser åt oss klumpiga, ociviliserade gaijins, icke-japaner).

Nu har jag två designerintervjuer kvar innan planet lyfter på torsdag - Dai Fujiwara på Issey Miyake, och Masatomo. Är de lika trevliga och inspirerande som sina fyra kollegor så rekommenderar jag alla aspirerande modejournalister att flytta till Tokyo. Ingen ångest, ingen coolhet, inga bandyklubbor i häcken.

Jag vill avsluta med ett email jag fick idag från Arashi Yanagawa, grundare och designer för japanska modepressens mesta älskling just nu, John Lawrence Sullivan:

"Dear Maria,

Thank you for meeting,
I'm so glad meet you,
That interview was so interesting,

ARIGATO!!!

Arashi"

Det ni! 

(Och då är jag som sagt ingen Anna Wintour som man måste krypa för...)