Jag älskar det här med Tokyo att folk är i full kostym på gatan och att det är ett lika naturligt inslag som salarymän eller tanter med ostbågerygg och solhatt. Lolita-grejen är fortfarande i full boom, och det finns en mängd olika Lolis (våga inte dra en KuroLoli i svarta sorgekläder över samma kam som en AmaLoli, Sweet Lolita, i rosa körsbärsmönstrad klänning!). Så jäkla coolt att vara fjorton och gå runt alldeles ensam på stan i 1800-talskläder och känna sig FIN och inte SUSPEKT. Lolisarna till exempel är är så många och vanliga att ingen titar snett eller blir provocerad, inte ens den mest ruttna pensionär. När jag gled runt i min vitblonderade Courtney Love-hårmopp och sjaviga babydollklänningar i Malmö kunde vuxna väsa och viska saker bakom ryggen, och även om jag inte ville bry mig så kände jag mig lite obekväm när jag var ensam och den som alla vuxna tyckte var sjaskig. Jag såg ju ut som en KNARKARE, och varför i HELA FRIDEN vill man se ut som en knarkare?
I alla fall – dom är så söta, alla dessa små dockflickor! Däremot kan jag bara inte vänja mig vid männen som går runt på stan uppsvidade till maids och Lolitor som någon slags fetisch-cosplay... Det är ÄCKLIGT när dessa karlar står och försöker se söta och plutiga ut i spetshätta och Alice i Underlandet-klänning mitt i en klunga småtjejer och man VET att de har stånd där under volangförklädet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar