Sveriges kanske fulaste tatuering

När jag var 19 tatuerade jag svanken. Det är nog något av det värsta jag någonsin gjort, och jag skrattar gott när jag ser att tribaltatuering i svanken uppmärksammas i Pause lista över "101 saker vi aldrig borde ha gjort". Personligen är nog tatueringen på min lista över FEM saker jag aldrig borde ha gjort. Den är klassiskt ugly, även om den INTE är tribal, och dessutom placerad fem centimeter för högt upp. Så misslyckad från A till Ö!

Vintern efter studenten packade jag, Tove och Hille väskorna för att tillbringa vintersäsongen som skibums i österrikiska St Anton. På dagarna åkte vi bräda samt dog på våra jobb som diskare, städare och servitriser på varsitt "gast haus" i byn. Om kvällarna drack vi öl och flirtade med snowboardkillarna på Amdeus eller så smusslade vi in booze som vi drack på tjejtoaletterna på Drop-In eller Kartouche. Vi slog oss i slang med ett annat tjejgäng (varav Sanna som idag är en av mina käraste vänner), och det var utan tvekan den galnaste perioden i mitt liv. Det fanns ingen morgondag, inget vuxenliv och inga bekymmer. Bara mil av pudersnö, billigt tafelwein, ljuvliga killar att hångla med och en jargong så grov att jag kreverar bara jag tänker på den. St Anton var som en enda kokande gryta av tonårens sista utsvävningar. Vi sov aldrig. Bara festade, åkte snowboard, intrigerade, lekte sanning och konka, käkade skräpmat, flirtade, blev fulla och hånglade. Lite jobb var det också - jag var servitris i tyrolerdräkt på Hotel Alpenhof - men de flesta, inklusive jag, fick sparken när en serie svåra laviner pajjade det årets turistsäsong. Det var fantastiskt - knappt några turister, en hel by och tusen backar som bara tillhörde oss säsongare (och några förfärade lokalbor).

Ett danskt tjejgäng vi hängde en del med hade åkt in till Innsbruck och tatuerat sig. Två av dem hade gjort en liten BURTON-logga som satt på Burtons tjejgrejer den säsongen. Jag hade också de där svarta snowboardbrallorna med den lilla loggan på knäet och blev INSPIRERAD. Hille var på den tiden besatt av Keith Haring och var INSPIRERAD att föreviga en Keith Haring-gubbe på sin kropp. Saken var klar - vi skulle också till Innsbruck och tatuera oss.

För att finansiera konstverken satt jag och Hille barnvakt en knapp vecka åt en skock tyska ungar. Vi var riktigt hemska barnvakter - ni vet såna som provocerar barnen genom att äta glass och godis framför dem men VÄGRA låta dom smaka ("Nein, Carlito, deine mutti hat gesagt das du muss NICHT eis essen in abend!).

Med sedlarna på fickan och mina Burton-byxor med den lilla loggan samt Hilles egenritade tolkning av en dansande Keith Haring-gubbe i bagaget tog vi tåget till Innsbruck. Tove var med som support. Vi drev runt och letade efter tatuerarstudios och hittade snart en liten butik som sålde S/M-kläder, piskor och handklovar SAMT tatuerade. Saken var klar.
Två timmar senare hade Hille en dansande gubbe i svanken och jag något som mest såg ut som en svart plump, men som jag VISSTE var Burtons tjejlogga och därför REPRESENTERADE vår tid som boarderbabes i St Anton.

På kvällen festade vi till det med shots och visade alla som ville se vår nya DÖÖCOOLA tatueringar. Shit vad vi var BAD! Girls gone CRAZY! Mest visade jag H, snowboardkillen och casanovan från Gävle som jag var alldeles jättekär i (kanske inget kanonbra raggknep - en nygjord tatuering är ganska svullen och bucklig och RÖD).

Någon månad senare var det dags att åka hem, och jag och Hille utvecklade det till en sport att gömma våra tatueringar från våra småkonservativa pappor. Vi drog upp våra jeans till armhålorna och tyckte det hela var ganska festligt.
Det gick sådär. Jag råkade klia mig på ryggen framför spegeln i hallen och pappa såg DIREKT att där var något konstigt och svart ovanför byxlinningen. Pappa blev helt förstörd, fick tårar i ögonen och tyckte att hans "lilla flicka" försvunnit. Han blev inte ens arg och skällde, bara LEDSEN och chockad och besviken. Mamma var mer chillad och undrade varför jag inte kunde valt ett sötare motiv, "till exempel en fjäril". Det var nog INGEN som berömde mitt val av figur. En slags sned eightball som dessutom var ett stort amerikanskt företags LOGGA! Men jag var själv nöjd och hade långtgående planer på att sätta permanenta snöflingor över underarmen.

Idag ångrar jag den där tatueringen kopiöst. Den är så satans FUL. Det kan vara vackert och konstnärligt och väldigt personligt med tatueringar, men min är bara ett HÅN mot den seriösa tatuerarkonsten. Dessutom sitter den som sagt ett par centimeter för högt upp - kanske för att jag vägde 15 kilo mer när jag gjorde den och midjan satt högre upp?? Jag vet inte, men nöjd, det är jag inte. Tur att den sitter på ryggen så jag slipper se den.

Jag planerar att ta bort den, men det kostar ganska mycket och jag vill vara säker på att ALLT försvinner. Vill inte ha kvar en grå skugga, då är det ingen vits.

Men samtidigt som jag tycker att den är fulfulful så fyller den ändå den där funktionen som jag vill - den är ett minne, och ett rikt liv ska väl sätta sin spår på kroppen? När jag är gammal och glömsk kan jag ta fram en spegel och kika på den där stämpeln bland ryggvalkarna och tänka att det var tider det, när man var 19 och rumlade runt i Alperna och enda bekymret var huruvida den skulle bli pudersnö dagen efter eller inte, och huruvida ryktet stämde att Tafelweinet var på väg att ta slut på SPAR.

Så, det var min lilla tatueringssaga. Har ni några roliga?