3 saker jag hatar med Tokyo

Tokyo är oftast fantastiskt, galet, glittrigt,roligt, inspirerande, kreativt, bubblande, sagolikt, splendissimo... MEN, det finns ett gäng massiva minustecken, och här är tre av mina värsta (språkbarriären är så självklar att den inte ens får stå med).

RÄDSLAN FÖR DOMEDAGEN
Tokyoborna lever lugnt på övertid. Det är bara en tidsfråga innan en extremt destruktiv jordbävning slår till mot staden, och följderna kommer bli katastrofala. Senaste superskalvet var 1923, och över 100 000 människor dog. Nu är Tokyo byggt för att stå pall "the big one" långt mycket bättre, men den dagen det brakar loss kommer trots det bli en enda massiv mardröm, och alla går runt med permanent ångest. Alla går i jordbävningsträning och vi vet i teorin hur vi ska göra när det händer, men jag tror inte man kan förstå vidden av ett riktigt domedagsskalv förrän man är mitt i det.
Skaken i natt var väldigt ödmjuka och skadade varken människor eller ting, men det kom så många efter varandra att jag nojade att marken fått frispel och gjorde sig startklar för le grande finale.

HITCHCOCK-KRÅKORNA
Tokyo lider inte av skabbiga stadsduvor. Istället delar vi vår stad med aggressiva, kolsvarta megakråkor som kan bli upp till en meter i vingbredd. Med sina enorma näbbar gräver de sig in i sopsäckar och äter matrester, och den näringsrika människokosten har skapat en fågelarmé som är både slug, smart, välgödd och stöddig. De är inte rädda för människor och drar sig inte för att attackera för mat. Har två kompisar som blivit anfallna - en för att han åt en baguette, en två gånger på en dag av okänd anledning. De är argast i maj, för då har de ungar som de tror att vi har intresse av.
Jag har svår fågelskräck, och mitt Londonliv präglades mycket av duvorna. Men duvorna är ingenting i jämförelse med Tokyos superkråkor, och tack vare dem vågar jag aldrig lämna fönstret öppet eller sitta på min egen balkong.
Det finns squads som har i uppdrag att eliminera kråkorna, men de satans fåglarna är listiga och hittar sätt att lura människorna. Bland annat bygger de fusknästen som vi dumma homo sapiens ägnar oss åt att rasera med fåglarna glatt käkar överbliven kobebiff ur någon sopsäck.
Äckligt äckligt äckligt.

CYKLISTERNA
Japanerna är asdåliga på att cykla. De liksom SKRAMLAR fram utom kontroll. Och de gör det på trottoarerna. I full racerspeed plingar de sig fram på överfulla trottoarer och smala gångstråk. Inte ens på totalt biltomma gator vågar de sig ut i körbanan, utan föredrar att preja ner fotgängare och sprida skräck och stress på trottoaren. Ingen går säker - minst en gång kommer man krascha rejält med en japansk cyklist. Jag har gjort det - alla har gjort det. En skön promenad med iPoden är uteslutet i Tokyo.

Nu ligger jag i sängen, slut efter en sömnlös jordbävningsnatt, och lyssnar på kråkornas skrik utanför. Har balkongdörren öppen, men ett nät fördraget för att hindra eventuella besök. Och elva våningar under mig skramlar mördarcyklisterna fram, försedda med gälla ringklockor och vingliga Muji-cyklar.

Det är en farlig värld. Lika bra att somna om...