Beats har varit ledig i fyra dagar, och i måndags skulle vi åka till stranden i Onjuku två timmar utanför Tokyo. Eftersom vi planerat ta bussen och detta är ett u-land vad gäller utvecklade hemsidor så fick vi aldrig fram någon tabell, och väl på stationen a) visste ingen var Keisei-bussbolaget hade sin infolucka, och b) var det kraftiga språkbarriärer, så vi kom aldrig iväg. I stället fick vi två timmars rundvandring på Tokyo-megamastodontstationen.
Efter att ha blivit snuvade på stranddagen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra så vi åkte till stadsdelen Ikebukuro och spanade runt.
Vi skulle gå på Neko Café, alltså kattcafé där man betalar ett par tior för att få klappa kattungar till kaffet, men det var en timmes väntan PLUS luktade så vansinnigt mycket kiss i hela trapphuset! Jag tycker hela idén att servera levande ting till fikan är ganska grotesk (vill inte ens tänka på vad som händer med djuren när de inte längre är små söta rultiga bebisar...), men man vill ju prova allt minst en gång, fast det här med kisslukten tog död till och med på min nyfikenhet.
Så ut ur bygget (kattcafét låg på tredje våningen i helt anonymt höghus), och bort till en sushirestaurang uppe i ett varuhus. Det var den mest OBEKVÄMA lunchen någonsin.
Alla vet att sushikockarna i Japan sätter enorm stolthet i sitt arbete. Sushi är en konstform och den ska tillredas samt ätas enligt vissa regler. Aldrig doppa riset i soja, helst äta hela biten på en gång, ALDRIG blanda wasabi i sojan à la svensk modell och tusen grejer till.
Så, under hela vår lunch (som intogs vid disken) stod kocken LUTAD över oss och INSPEKTERADE hur vi behandlade hans masterpieces. Där fanns särskilt en nigiri med en tigerräka som gav mig extrem ångest, för den var så stor att det inte fanns ens chans i helvetet att jag skulle få in hela på en gång i munnen, och att bita av halva kändes vulgärt i sammanhanget. Jag tappade även en risklump i sojan och det är ju värsta synden, samt hade konstant angst att jag sårade kockens känslor genom att lasta på extra wasabi på bitarna. Man har inte heller någon tallrik på såna där lite tjusigare ställen, utan en träbricka som står upphöjd så kocken hela tiden kan fylla på med nya bitar, så det var ju ris och soja över hela bardisken.
Mådde riktigt illa när vi gick därifrån - HATAR att äta under inspektion, och det är inte första gången i Japan. Tror de menar väl - de vill ju att man ska ha maximal upplevelse - men för mig leder det bara till fummel och känslan av att vara en stor, klumping gaijin som inte fattar deras raffinerade matkultur.
Sedan åkte vi upp till utkiksplatsen högst upp i skrapan Sunshine 60, men så klart var det dimmigt och dålig sikt. Jag tog en purikura-bild med infälld Tokyobakgrund som var fulaste fotot någon någonsin fått ut ur en maskin.
Här är i alla fall några roliga grejer vi såg:
Skylt som ser ut att leda till leksaksbutik men som, hoppsan, leder till en sassy Lingerie Pub. Får det vara en tanga till snapsen?
Ingången till ett Sister Café ("happy café"), som jag tror är rollspelscafé där man helt enkelt får en syster att leka med.
Proppfulla gator och rulltrappor överallt - var typ Japans industrisemester och helt knök överallt.
Ännu fler rollspelscaféer med - nämen! - manga- och skolflickstema!
Reklam för den nya innovationen Deep Throat Cup!
"Ledsen älskling, huvudvärk idag. Men att du inte tar fram din nya Deep Throat Cup?"
Observera instruktionerna!
Lite sovande japaner så klart...
Den småmögliga dagen avslutades med film och frozen yoghurt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar