"Hallå, är det någon som sett min engelska?!?"
(Martin, nallade ditt foto, ser så rädd ut!)
Jag flyttade till Sverige från England när jag skulle börja första klass, och hade som liten alltså två språk. Engelska med kompisar och i skolan (började som femåring) och svenska hemma. Att jag skulle bli journalist en dag kan man inte tro om man läser min dagböcker från lågstadiet - det är en go' svengelska där jag går i schoolan och tycker om catter.
Att skriva engelska är oftast inga problem för mig, det kommer ganska naturligt hur saker och ting ska låta - jag gjorde ju dessutom hela min journalistutbildning i London. Men VAD FAEN HAR HÄNT MED MITT UTTAL?!!??!?!?!?!
Japan har dödat min förmåga att prata engelska. Har alltid haft en brittisk accent fast med lite svensk brytning. Nu har jag engelska med svensk OCH JAPANSK brytning. Att prata engelska med en japan innebär ofta att lägga sig på deras nivå och skala av språket in på dess bara skinn.
"This good?"
"Where you work?"
"Maybe meet tomorrow, not busy tomorrow"
"I like Japan food"
"Tokyo fashion very nice"
Seriöst, detta är nvån mer ofta än inte.
Fasan är att upptäcka att denna japanskengelska har infiltrerat min vanliga engelska, och jag pratar som en kratta de få gånger jag pratar med en infödd engelskman. Gjorde intervju idag med en amerikan, och det är ju så man skäms! Ibland pratar jag min gamla poshbrittiska, men så plötsligt faller allt med någon grammatisk fadäs à la Engrish eller ett uttal som får mig att låta som om jag kommer från japanska landsbygden snarare än halvt från den brittiska huvudstaden (i alla fall en förort till den). En japan satt med under intervjun, och det kan också ha påverkat.
"Yess, my engrish also velly badd, I'm so solly, yess..."
Jag satt genom intervjun idag och SKÄMDES. Hon jag intervjuade (modeexperten och författaren Tiffany Godoy) måste undra var jag fått denna mycket pikanta accent från. Framför allt var jag dålig på att hitta de rätta orden och svamlade i cirklar på ett sätt som INTE kändes bekvämt. Satans helskotta perkele. Pratar man skånska är man ofta dissad i Sverige, och det har känts bra att i alla fall prata hyfsat värdig engelska (haha, jag kanske pratar skånska, men mitt engelska uttal är typ bäst i Stockholm!).
Men nejdå, nu kan vi sluta vara glada för det och konstatera att vi pratar SKÅNSKA samt JAPPE-ENGRISH (och lite skoltyska med tyrolerdialekt).
En del jobb jag gör är på engelska, och i skrift är det inga problem. Men att träffa redaktören... Jesus vad de måste undra om jag har en spökskrivare! Måste skaffa mer engelska kompisar måste skaffa mer engelska kompisar måste skaffa fler engelska kompisar....
Now, I am eat ranch! (tomatsoppa, risotto och isthé på Pure Café)
Inlägg
5 kommentarer:
Hohoho ja det där med att själv sänka nivån på sin engelska märkte man ganska omgående :D Och prata lååångsamt.
För övrigt: enligt vissa är skånska tydligen rätt hett just nu. Jag förstår inte detta och har aldrig heller träffat nån som tycker det.
...och då borde jag ändå tillägga att jag själv är stolt skåning.
Jag diggar skånska!! Tycker på riktigt det är jättefint! Eller i alla fall vissa varianter - Lundaskånska som Timbuk är fiiint!!
Men lik förbannat ska nån jävel göra sig lustig varje gång man träffar folk från norr om Göteborg. Senast en göteborgare på en strand på Koh Phangan, Thailand, i april. Jag orkar inte med det, VARJE GÅNG efter att man presenterat sig med namn ska det gås loss:
- Å duu kummor fraun skaaaaune höur jau, höhöhöhö...
VAD SKA MAN SVARA??? VAD MER KAN DET BLI ÄN DEN PINSAMT TYSTA NICKEN???
Haha ja det är faktiskt sant... Lundaskånskan är fin, Helsingborgskan är fin (lokalpatriot ;) men malmöskånskan och kristianstadslätet är inte vackert.
Men det här med just göteborgare, de om nån borde väl förstå att man inte vill bli härmad? :p
Engelskan kan du ju bara vinka hejdå till, men du kan ju vara glad att du har en av de charmigare svenska dialekterna. Skånska är kanske den mysigaste dialekten...
Skicka en kommentar