En liten överlevnadsguide till Tokyo

Jag fick ett mail för ett par veckor sedan från en bloggläsare som heter Frida. Hon har precis flyttat till Tokyo för att plugga och hade lite frågor om hur man klarar sig i denna märkliga megastad där man varken fattar skyltar eller vad folk säger. 

Låt mig presentera en liten mini-överlevnadsguide!

Hur klarar man sig utan att kunna särskilt mycket japanska?

Det gör du inte. Eller jo, man kan stanna i expatbubblan och bara hänga med andra gaijin i områden med menyer på engelska (typ Roppongi), men vill man leva Tokyo på riktigt så är japanska ett måste. MEN, det är ju inte du själv som måste kunna tala det! Omge dig med japanska vänner som kan både engelska och japanska! Många är intresserade av utlänningar och vill mer än gärna bonda och hjälpa oss att trivas så bra som möjligt här.

Jag pluggade japanska fem månader så jag kan de viktigaste nödvändigheterna och artighetsfraserna. Att kunna läsa katakana (alfabet för låneord) är ett måste för att fatta menyer och enklare infoblad, och försök få koll på de vanligaste kanjisarna som man stöter på i tunnelbanan, på restauranger etc.

Själv har jag inte riktigt tid att plugga japanska så seriöst att jag kommer kunna ta mig fram obehindrat, men många dörrar öppnas om man bara kan litergrann. Då visar man i alla fall goodwill och intresse för japanernas språk och kultur.

Men som sagt - tvåspråkiga vänner är A och O! När jag flyttade hit träffade jag en del folk på nätet, och nu är jag med i flera Facebook-grupper som ibland ordnar träffar.

Vilka kulturella skillnader finns det?

Ojojoj, var börjar vi...??? Ett japanskt mindset är så fundamentalt annorlunda från det europeiska, och våra respektive kulturer har mycket få gemensamma nämnare. Det är lurigt att japanerna på ytan ser ut som vi - de har jeans och lyssnar på Madonna - men på insidan är de en värld bort.

Så klart finns det många japaner (särskilt yngre) som bott utomlands eller rest mycket, och de är mer internationella och öppetsinnade och förstår de konstiga varelser som vi utlänningar är. Men den äldre generationen och folk som inte varit mycket i kontakt med något icke-japanskt (och de är många - det är en ganska isolerad ö det här) är svåra att komma nära.

Kulturella skillnader är ju faktiskt ofta något positivt, och när första chocken lagt sig så lär man sig otroligt mycket av att irra runt i en så fundamentalt annorlunda värld.

Jag älskar den japanska vänligheten, artigheten, plikttrogenheten, lojaliteten, respekten mot sina medmänniskor och tänket att man alltid ska uppträda för att skapa största möjliga harmoni och balans runt omkring sig. Det finns försvinnande lite kriminalitet på gatorna (den kriminalitet som finns är främst yakuza-relaterad), servicen är alltid fläckfri och det är rent och snyggt och man riskerar aldrig sätta foten i en spya eller ett gammalt tuggummi. Frågar man någon efter vägen så ringer de en vän om de inte själva kan svara, och sedan följer dem en inte sällan till målet.

Mindre roliga saker för en svensk är kanske att tjejer fortfarande förväntas vara små behagliga blommor som är vackra att titta på, som fnittrar med handen över munnen och beter sig förfinat och feminint ut i fingerspetsarna. Att vara västerländsk tjej bland porslinshyade japanskor är som att vara en elefant bland utställningskatter. Man känner sig klumpig, okvinnlig, högljudd, osmaklig och FEL.

Det måste man bara komma över, det går liksom inte att försöka bli som dem. I alla fall inte om man som jag är nästan 1,70 lång och av medelmåttig svensk fysik. Redan kroppen sätter stopp för japaniseringen. 

Sedan vill jag nog inte heller vara som en japanska förväntas vara. Jag vill kunna skratta tills jag tappar andan (MED mat i munnen om så är fallet), jag vill vara till större nytta på min arbetsplats än en robot som häller upp te åt männen och jag vill kunna supa mig tipsy utan att betraktas som en paria. Man får liksom bara acceptera att man är en lite mer ociviliserad art, men att det är ganska kul att vara den där hedningen. 

Sedan det långsamma kan ju ta kål på en! I mataffären får jag ofta panik. Man har bråttom men ändå tar det tio minuter att checka ut en Cola genom kassan. Det ska bugas, pratas om vilket material på påsen man föredrar och PAKETERAS in minst tre gånger så att colan inte under någon omständighet kan läcka och orsaka tappat ansikte hos kassörskan.

Oförmågan att se utanför boxen kan också driva en till vansinne - spontanitet och flexibilitet är nog två ord som inte ens finns i den japanska vokabulären. En japan blir mycket nervös när något hotar utspela sig utanför agendan, och som västerlänning med all vår individualism och tron på den enskildas förmåga att ta beslut kan det vara svårt att hantera. Man bara "För jävelen, bara GÖR det! Bara ge mig den där salladen med EN EXTRA BIT BRÖD nu och bara hitta på ett pris som du kan ta ut på notan! Jag kan försvara dig inför chefen och ta på min skulden om du får skäll för att du serverat TVÅ och inte EN bit bröd!".

Men efter snart två år här i Tokyo har jag levt ut de flesta kulturkrockar och nu är jag i ett skönt tillstånd där man accepterar olikheterna och de små bucklorna i ens vardag och till och med charmas av dem (okej, ibland blir man GALEN, men alltmer sällan).

Jag kunde vara så ARG på att ingen kan engelska och tycka att japanerna var arroganta jävlar som vägrade anpassa sig till världen utanför NIHON, som ju enligt dem är jordens mest kompletta och renläriga civilisation. Nu har jag släppt ilskan. Den tjänar inget till. Hur arg jag än är så kommer inte 170 miljoner japaner ta fram engelskaboken för det.

Inte heller kommer deras extremt wicked sexindustri med skolflicksfetischer och trosauktioner avbrytas bara för att jag tycker att det är äckligt. Dessutom är denna kvinnliga underhållning inte kopplad till politiska laddningar om vilket som är det starka könet och vem som är underkastad, utan i Japan handlar det helt och fullt om lust och sex utan tabu. Sex förknippas inte med kärlek på samma sätt som för oss. Det är inte skamligt att jobba som hostess eller "massör" som det är hos oss, och prostituerade i Japan är inte alls bara slitna traffickingoffer med en heroinspruta i armen, utan faktiskt ett slags statusyrke i sin egen rätt. Jag vet, låter jättekonstigt. Men en av de finaste grejerna med Japan är just att VILKET YRKE DU ÄN HAR så känner du yrkesstolthet och bär din arbetsuniform med huvudet högt. Även toalettstädarna har ständigt nystrukna uniformer och breda leenden.

Japan ÄR konstigt. Japan ÄR ett jäkla zoo. Men det är underbart och osvenskt och bara man själv lyckas hitta sin roll i detta virrvarr av folk och intryck och blipp så är det ett fantastiskt ställe att bo på. Man får bara komma igenom sina kulturkrockar och all ilska och frustration. För tro mig - de kommer drabba dig! 

Tokyo ett par veckor eller någon månad är smekmånad och nyförälskelse. Sedan kommer ilskan och uppgivenheten när man ska försöka bygga vardag i denna värld hundratusentals mil från det trygga Hemma. Men sen blåser det arga bort och man lär sig att leva med det jobbiga och älska allt det andra som det innebär att leva i Tokyo eller Japan.

Vi ÄR annorlunda, utanför, konstiga och ibland lite lägre stående varelser än japanerna själva (enligt dem). Men vill vi leva här så får vi acceptera det. Något annat går helt enkelt inte. Då får man åka hem!

Var är bästa shoppingen?

Det är jättesvårt att svara på när man inte vet vilken stil någon är ute efter, men här är en gammal shoppingguide jag gjort här i bloggen!

Vilka nöjen ska man inte missa?

Spelhallar med discobowling och pingpong och purikura! Karaoke såklart! Små obskyra barer i anonyma hyreshus där någon eldsjäl monterat upp ett sound system och säljer sprit!

Klubbar går jag sällan på, och i så fall gärna undergroundställen i någon småsunkig källare. Det beror ofta på vem som spelar!

Det tar tid att få koll på vilka ställen man gillar och var det brukar vara sjysst. Men det får lov att göra det - vi bor ju faktiskt i en stad som är typ 30 gånger så stort som Stockholm, så självklart hittar man inte bästa klubbarna eller bästa barerna på studs! Dessutom finns nog inte "bästa klubben", utan snarare "de TJUGO bästa klubbarna". Här finns så otroligt mycket bra överallt. Framförallt finns här ALLT! Vilket kan vara lite ångest i sig... Men snubbla runt i natten och snubbla in vid någon lite oansenlig skylt utanför något oansenligt hus på någon bakgata och kanske har du snubblat över din nya favoritklubb eller bar?

Sedan är väl superklubbarna som Womb och Air alltid säkra kort om man inte är på bakgatuhumör!

Lycka till Frida och alla andra som fått chansen att bo i denna SUPER-SUGOIII metropol!!