En vilsen liten kebab på datoraffären

Eeeeeeh.... Fina budskap. Tror jag...?

Att vara utlänning i Japan är ibland så satans svårt. Tokyo är en ulv i fårakläder. Japanerna klär sig som oss, staden är civiliserad och på ytan ganska lik en västerländsk, det finns Starbucks och McDonald's och de käkar inte levande hundar eller annat spooky. MEN bortom allt det är japansk kultur och värderingar så djupt olika det vi är vana vid.

Men, nu ska vi inte in i värderingar och kulturkrockar, utan små hinder i vardagen som ibland får en att vilja slita av sig håret i rena frustrationen.

Kan man tala, förstå och läsa japanska utan större problem är man i gräddfilen. Kan man det inte, som jag trots mina fem månaders fulltidsplugg, så är de simplaste åtaganden prövningar i klass med en månuppskjutning.

Härom veckan slutade mitt mobila bredband funka. Direkt kommer paniken. HUR ska jag förklara för butiken att:

a) Jag köpt dosan där

b) Den funkar ibland men oftast inte

Igår samlade jag mod och traskade ner till BIC Camera i Shibuya där jag köpt min dosa och abbonemang. Direkt börjar förnedringen.

JAG: Sumimasen. Emobairu customa sabisu doko desuka? (översatt: Ursäkta. Var är Emobiles kundservice?)

TRE JAPANER BAKOM DISKEN SKRUVAR PÅ SIG. VEM SKA TA SIG AN UTLÄNNINGEN??

EXPEDIT: Chotto matte kudasai... (översatt: Vänta lite tack).

Expediten hämtar ner en daredevil från våning två som får ta hand om utlänningen.

EXPEDIT: Haaaaai, ??????????????????????????????????????????? (jag uppfattar ett ord av femtio)

JAG: Eeeh... Sore wa... chotto taihen... Hmmm. Tokidoki. (översatt: Ehh... Den är... lite dålig. Hmmm. Ibland.)

EXPEDIT: ????????????????????????????????????????????

JAG: Mo ichido kudasai... (översatt: En gång till tack).

EXPEDIT: ????????????????????????????????????????????

JAG: Eeeeh... Wakarimasen. Demo, mainichi wa eeeeh tokidoki eeeeeh chottoo varui desu. Dame desu! (översatt: Eeh, jag fattar inte, men varje dag är det ibland litet fel. Funkar inte!)

EXPEDIT: Eeeh... Please swisch on conputa.

(Tystnad medan jag loggar in. Så klart bestämmer sig bredbandsskiten för att funka för första gången på typ fem dagar och stämningen blir väldigt förvirrad när expediten inte förstår mitt ärende. Jag kopplar ner och kopplar upp tills ÄNTLIGEN felmeddelandet kommer upp.)

EXPEDIT: Aaaah, sooka... (översatt: Jaså, så...) ??????????????????????????????????

Nu börjar fars nummer två. Min dator har ju svenska menyer och nu måste den ställas om till nihongo. Stor dramatik vid burken när ingen förstår var språket byts. Men halleluja, snart hittar vi det.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men detta är ett tvärsnitt ur en kebabs (köttbulles??) vardag i ett land långt borta där kommunikationen är så extremt bristfällig att man nästan hellre håller tyst.

Efter mycket gestikulerande, bugande, hmmmmande, långa tystnader och klickande på datorn står det klart att sladden glappar.

En halvtimme tog det att få fram att sladden glappar. Fan, är ju så man skäms. Här har man bott i snart två år och så kan man inte ens förklara att mobila bredbandet funkar IBLAND men minst VARJE DAG vid något tillfället bråkar.

Hur vänligt land man än bor i så är det nog svårt att ibland inte känna att allt är hopplöst. Jag förstår invandrare i Sverige som blir helt tossiga på oss svenskar och vår svenskhet ibland. Det är så lätt att säga att "man ska ta sedan dit man kommer" och "vara tacksam för gästvänligheten", och det ÄR man ju, men det är svårt när man ibland känner sig efterbliven i de mest banala situationer. 

Man är stor, man håller ätpinnarna fel, man fattar inte vad folk säger, teve är plötsligt något obegripligt, man fattar inte den enklaste av menyer (allt faller på kanjisarna), man glömmer switcha av telefonen på tunnelbanan, man står på fel sida i rulltrappan, man har hår på armarna, man råkar glömma att ta av skorna i provhytten och man äter sushin på fel sätt. Jag är blåögd och priviligerad men likväl en ständigt felen utlänning i vårt nya land.

Jag skulle inte för mitt liv vilja bo någon annanstans just nu. Japan och Tokyo är underbart. Men jag önskar att Babylon aldrig hände och att jag förstod mina landsmäns språk, deras skyltar och deras sociala koder. Det är inte lätt att alltid vara fel, att alltid vara den där kebaben (köttbullen?) som alltid snubblar.