Dippdippdippdipp... Maria + kritik = KRIS

(Varning för ganska segt inlägg lååååångt ifrån popkultur och roliga skor...)

En grav nackdel med att ha ett så kallat kreativt jobb är att det aldrig stängs av och att den kritik man får ligger kvar och ältar i en evighet. Eftersom man visar så mycket av sig själv i sitt jobb så är kritik ibland så himla tuff att ta. Det blir ju lätt att man känner sig dissad som person, man kan liksom inte separera jobb-jaget från jag-jaget. 

Idag fick jag kritik som jag blev jätteledsen för. Det var verkligen konstruktiv och absolut befogad kritik, men ajajajajajajajaj som det sved! Jag har så svårt att skaka av mig sånt där och tänka att det inte är personligt och att man inte jämt kan vara på topp. Det är mänskligt att ibland klanta och vara dålig, men när det händer känns det som att någon slår fötterna av en.

Om jag fick ändra en grej med mig själv så skulle det vara det här beroendet av andras godkännande. Jag har så ofta gjort saker för att det ska SE bra ut och för att det är vad folk förväntar sig. Jag har alltid haft så svårt att lita på min egen röst, alla andras har alltid vägt tyngre. 

Om jag fick skriva ett brev till mig själv som 15-åring, ni vet som kändisar ibland får göra i tidningar, så skulle jag utan tvekan banka i den där lilla tjejen att man faktiskt inte alltid behöver vara till behag för andra. Det är som att alla andras omdömen alltid känts bättre än mitt eget. "Jag känner så här, men du har säkert mer rätt, det är jag som är fånig, förlåt ursäkta vad dumt, klart du har rätt och jag har fel..."

På grund av denna övertro på andra omdömesförmåga är jag fortfarande, min vuxenhet och faktiskt en hel del framgångar till trots, så dödens dålig på att ta kritik. Jag blir inte det minsta sporrad och tänker att "Fan, då kör jag ännu bättre!", utan istället så gräver jag ner mig i min dålighet och tänker att jag är värdo och nu har alla kommit på att jag egentligen är en fejk. Borde gå någon kurs hos Blondinbella eller någon annan supertjej och fixa till tron på den egna förmågan! Man SKA ju se kritik som något konstruktivt som utvecklar en att bli ännu bättre. Jag vet ju allt det! Men så svårt! Är av den gamla skolan att man ska vara ödmjuk och fogsam och tänka på ALLA ANDRA. Har alltid varit galet konflikträdd (förutom med typ familjen och andra som man vet gillar en ändå...) och skraj för andras ord. Är väl typisk den där "duktiga flickan" med skyhöga krav. Hade jag typ tio MVG i skolan och ett VG så var det VG:t jag hängde upp mig på. 

När jag skulle ta körkort hanterade jag kritik från bilskoleläraren så dåligt att jag fick byta bilskola TVÅ gånger. Jag var för knäckt av den här Johans kritik för att kunna fortsätta på skola nummer ett. Gick i baklås så fort han var i närheten - körde mot rött och mot körriktningen och fasiken vet allt... Sedan på nya skolan sa Bertil något dräpande första gången vi satt i bilen, och då var det kört med honom också. Tänk att ta kritik över ens jäkla BILKÖRNING så hårt!!! Hur hårt tar man inte då misslyckade tentor, sura miner på jobbet, dåliga säljsiffror på något man gjort, dumpningar av pojkvänner, uteblivna festinbjudningar, dräpande kommentarer från folk man beundrar... Jag ni ser ju - det är ju ohållbart!

Och vet ni, en grej jag skäms jättemycket över... Varje gång jag åker till Sverige efter att ha varit borta länge så får jag ångest över att jag ska ha gått upp i vikt och att "alla" (vilka är egentligen de där ALLA som man alltid fruktar??) ska tassla bakom min rygg. Det är helt irrationellt, VEM skulle bry sig om jag gått upp fem kilo – förhoppningsvis tänker de på annat när vi inte setts på ett halvår! Men har jag inte träffat vänner och bekanta på länge så känner jag värsta pressen att vara en förbättrad version av mig själv varje gång vi ses på nytt. 

Jag vågar typ inte heller äntra mitt gamla hemland om jag inte har framgångsrika karriärsnyheter att berätta. Så PINSAMT att åka till Tokyo och sedan inte LYCKAS med allt som man kan lyckas med där borta!

Helt knasigt - ens riktiga vänner bryr sig väl inte om vilka creddiga jobb man gjort eller hur dagsformen på rumpan är? Det vet man ju själv att det är ju knappast därför man tycker om sina vänner! All denna magknip över hur ANDRA ska uppfatta en och vad ALLA ska tro om ditten och datten - det är ju inte klokt! Man behöver ju inte vara en bitch som inte förstår sina fel och brister, men att vara så mesig och nojig som jag är bara onödigt. Varenda kritisk kommentar ska liksom inte få bli en betongkeps över huvudet.

Jag ska verkligen verkligen försöka lära mig det här med att kritik är inget farligt. Det där Snövit-citatet om "vad gör det om hundra år?" är så himla bra! 

Kritik här på bloggen är ju också ett issue, men det finns ändå en viss distans till det eftersom många inte känner mig personligen utan mer vill ge en känga till någon där ute i anonyma cyberrymden. Fast visst svider det ibland, men jag måste lära mig att handskas med det. Det är bra terapi för mjäkisar som jag att ha blogg!

Nej hörni, nu ska jag sova och hoppas att jag vaknar i morgon fylld av kämparglöd och geist! Då ska jag skriva roliga Tokyonyheter - veckan har varit så stressig att bloggen hamnat lite i skuggan. 

Nighty nighty från den två centimeter höga muppen i Tokyo!