Ett väldigt o-Tokyo och o-poppigt inlägg...

Jag läser inte särskilt många bloggar - jag har fullt upp med att skriva min egen. Särskilt modebloggar skippar jag, vilket är lite lustigt eftersom mode och skönhet är så stora intressen för mig. 

Däremot läser jag en del bloggar om sorg. Det kan låta märkligt eftersom min egen blogg är så rosa och pigg och osorglig och poppig, men de bloggar som ger mig mest är de som får en att gråta tills tangentbordet svämmar över. Mammor som förlorat sina barn, folk som kämpar mot sjukdomar och ibland dödsdomar, förtvivlade flickvänner som förlorat den stora kärleken - jag läser tusen gånger hellre dem än ännu en recension av Marc Jacobs senaste visning eller vem som kindpussade vem backstage på NY Fashion Week. Märkligt jag vet, men så är det.

Jag har alltid funderat väldigt mycket kring döden och livet och hur snabbt allt kan förändras, och under många år har jag varit så skräckslagen inför att "något ska hända" att det ibland förlamat mitt vanliga liv. Bokstavligen. Jag har slagits mot dödsångest så enorm att jag ibland inte kunnat skilja på fantasi och verklighet. Jag är inte så rädd att JAG ska dö, jag är rädd för vad som kan hända min familj och min älskling.

På de här bloggarna skriver personer som verkligen HAR råkat ut för det värsta, på de här sidorna får jag bevisat att det faktiskt KAN hända något precis när man som minst anar det, precis som jag alltid våndats för. Däremot känns det så bra att många trots sin bottenlösa förtvivlan har stunder av hopp och glädje. Att läsa de här bloggarna ger perspektiv på livet, och är väl en förlängning av de där dödsannonserna jag alltid studerat i söndagens tidning (hur gammal blev han/hon? Dödsorsak? Hur sannolikt är det att det drabbar mig???). Trots att man snyftar sönder sig så dras man till dödsrunorna som flugor till socker. Man vet ju att döden är det enda öde vi människor delar. Med varenda människa på jorden har man just det gemensamt, att man en dag ska sluta finnas till.

En av de bloggar jag läst lite då och då är 20-åriga Maddes "Jag e frisk" om hennes kamp mot cancer. Trots sin svåra sjukdom har Madde peppat och sett framåt och kämpat på och vägrat ge upp. Hon skriver om glädjen över de små sakerna och enkla stunderna, sånt där som är så lätt att glömma bort att uppskatta. Hon verkar ha varit en härlig och positiv tjej.

Natten till igår dog Madde. Det gör mig så ont att en tjej med hela långa livet framför sig ska behöva dö i den förbannade sjukdomen! Inga föräldrar ska behöva begrava sina små barn. Sjukdomar ska inte ta sig in i unga kroppar som har hela livet kvar att leva! Det är så orättvist.

Det finns en insamling i Maddes namn på Barncancerfonden. Snälla, gå in på länken och ge ett bidrag till antingen den eller någon annan av Barncancerfondens fonder. Det är bara att skicka ett sms på antingen 20, 50 eller 100 kronor. Vi MÅSTE allihop göra vad vi kan för att knäcka cancern! Jag är livrädd för cancer och har förlorat flera nära och kära i sjukdomen. Det tror jag att de flesta har. Det finns få saker jag önskar så mycket som att forskarna ska hitta ett sätt att kurera all sorts cancer. 

Så, det var dagens funderingar kring det mörka. Nu återgår vi till det fluffiga och skriver lite om smink istället. Har ett kapitel att lämna in till förlaget i morgon och är mycket långt från klar...