Rena rama helvetesnatten - IGEN!

Jag är som ni vet en katastrof när det kommer till att sova. Eller, jag har aldrig haft problem att slockna på föreläsningar, i skolbänken, på skrivbordet på jobbet, på tunnelbanan eller på bio, men i SÄNGEN blir det press och stress och jag går i baklås.

Så här har det varit i långa perioder sedan jag var liten - redan i lågstadiet hade jag grav ångest varje kväll inför utsikten att kanske behöva ligga vaken, ensam i natten, när resten av världen sover. Eller i alla fall mamma och pappa , men på den tiden var de ju typ hela världens befolkning för mig. Jag blev nervös om jag inte somnat innan klockan 22, för då visste jag att det fanns risk att mamma och pappa skulle gå och lägga sig och somna FÖRE MIG.

När vi flyttade till Sverige från London var jag sju år, och jag fann stor tröst i att tidsskillnaden gjorde att mina kompisar i England skulle vara uppe en timme till. Plötsligt fanns lite marginal för sömnlöshet. Det var okej att vara ensam vaken i Sverige (så kändes det efter typ tio) om jag visste att mina bästisar i England också just i denna stund var vakna och uppe och kollade teve och drack te.

Farmor lärde mig räkna får. Mamma tricksade med kall mjölk och lugnande mammaord. Jag var alltid välkommen i mina föräldrars säng, men där kan man ju inte häcka hur länge som helst.

Som tjugoåring, tillbaka i London, la jag ner enorma summor på akupunktur och örter. Och det funkade - typ ett halvår. I perioder har jag till och med ätit sovmedicin på recept. Jag försöker att inte äta socker på kvällen eller dricka kaffe efter 16 och vårt sovrum är alltid luftat och svalt. Jag djupandas och tänker att jag är på en strand. Härom året gick jag med i en Qi Gong-grupp för utbrända kvinnor (jag var inte utbränd det minsta, men blev placerad där av en doktor för att lära mig slappna av). Ändå är jag ett hopplöst fall. Jag vill så förtvivlat gärna sova, men det vill inte kroppen förrän det redan är gryning och det ändå snart är dags att gå upp och därför totalt olägligt att vaggas in i tung djupsömn. Nu när jag frilansar är det i och för sig okej att sova länge på förmiddagen, men det KÄNNS fel och slackigt. Dessutom är det ingen höjdare att spendera tolv timmar i sängen per dygn, varav typ åtta är klarvakna. Det blir inget effektivt liv med bra flow. Det finns roligare saker att göra.

Här i Tokyo brukar jag gå upp och ställa mig i fönstret och titta ut över Shibuya. Där är folk alltid uppe, och det känns trevligt att i alla fall veta att jag inte är den enda som inte sover. Vi har en 24-timmarsaffär i huset bredvid, bara det känns härligt. OM det kniper kan man alltid knalla ner elva våningar och se att det finns ett liv bortom sovrummet.

Innan var ju Beats snarkning ett stort tilläggsproblem, men nu snusar han så lugnt och fint att jag nästan oroar mig i andra riktningen och är på väg att sätta en sminkspegel framför munnen på honom. Men det är jättebra att snarket är borta - och det UTAN näsklämma.

Nu däremot är det ju full kris på grund av jetlag. Fram tills halv sex i morse var jag helt hundraprocentigt klarvaken. Jag läste under natten en hel pocket (Katerina Januoch Dotter önskas) samt ett par kapitel i Svensk Maffia. Sen somnade jag, men en liten stund senare gick min bättre hälfts alarm igång och jag insåg att natten kunde konstateras vara jäkligt misslyckad. Tänkte hela tiden på sömntabletterna som finns i badrummet, men det känns lite omotiverat att knapra om man ändå inte ska upp till något viktigt och akutbehöver sina åtta timmar. Det blir ändå bara fusksov.

Så klart kom ångesten för jordbävning farandes mitt i allt också. Jag ligger ofta på helspänn och tänker att "Nu kommer den - nu kommer Domedagen!". På dagarna är jag inte rädd, men om NATTEN, ojoj! Detta trots att det säkraste stället att vara på vid en stor bävning skulle vara just i sängen i vårt nybyggda, skalvsäkra hus. Men som ni vet tappar ju allt propotionerna under vargtimmarna. Då blir allt dramatiskt och fantasin rusar.

Sen när jag väl sover är det ju dramer med sömngång, prat och vilda drömmar. Det är som att jag inte är skapt för att sova, i alla fall inte nattetid när jag VILL. Jag VILL sova åtta timmar mellan tolv och åtta eller nåt. Jag vill inte ligga och vaka om natten och sedan ha ögonlocken på halvstång på dagarna. Har inte alls någon romantisk bild av att sitta uppe nätterna igenom - jag vill vara kreativ och vaken på DAGEN som vilken svennebanan som helst! Hatar natten, om jag inte är på bar eller nattklubb så klart.

I måndags var det återigen sömngång. Fast mycket odramatiskt. Beats hittade mig på toa, där jag satt och kissade med tom blick. Sedan rapporteras jag ha mumlat till honom "Öööh... mura in den". VA??!??!?!??! MURA IN DEN??? Vad fanken menar min knashjärna med det??? Jag kan inte ha menat det man direkt tänker på för min karl var prydligt klädd i boxerkalsong. Varför man nu skulle vilja MURA IN sin killes xxx. Sedan gick jag tillbaka till sängen och låg och sparkades hela natten. STACKARS MIN KARL!!! Det är som att frun blir psyko varje natt efter midnatt.

Nåja, nu kan jag i alla fall skylla på jetlag. Detta är ju normala sömnproblem. Jetlag drabbar alla. Och man DÖR ju faktiskt inte av att ligga vaken, det är bara himla tråkigt och psykande. Men jag har tur, jag behöver inte sitta på en kontor och representera varje morgon klockan åtta. Det finns marginaler i min tid. Men ÄNDÅ???? Jag är inte den enda i min familj som är sämst i klassen på sova - kanske är det något fel i vår DNA???

Men men, nog om det! Nu är jag inne på dagens andra megalatte, jag har ätit en smarrig tortillawrap och om några timmar ska jag träffa Martin, VD för Swedish Lifestyle som representerar bland annat Odd Molly och Whyred. Vi ska på modevent på Tokyos motsvarighet till Barney's - Isetan. Sen middag. Martin - somnar jag i förrätten så vet du nu varför!!! Nu - hem och piffa till mig! Tacka fan i alla fall för att jag inte har större anlag för mörka påsar under ögonen....